Jag har en packe brev som jag inte vågar läsa, inte för att innehållet är obehagligt, utan för risken att papperet är av dålig kvalitet och att breven går sönder och kanske förloras om jag hanterar dem. Papperet är egentligen inte så gammalt, bara 70 år, men av dålig kvalitet. Breven är skrivna på tunt papper som vikits ihop så att det blir sitt eget kuvert – flygpostbrev kallades de förr. Jag har bekymrat mig för hur jag skall behandla breven i över ett år.
Breven har skrivits av Markus Skaalvik, norsk officer som tillfångatogs av tyskarna och skickades till krigsfångeläger i Tyskland. Brevpapperet var det som fanns i lägret och jag misstänker att det inte var av bästa kvalitet. Markus skrev hem till sin Ada, och ibland till sonen Nils.
![]() |
| Landsarkivet i Göteborg. |
Jag har turen att komma ihåg brevbunten när jag passerar Landsarkivet en solig dag i maj på väg till jobbet. Jag passar på och slinker in för att fråga om råd. Jag har ännu större tur när kvinnan i receptionen ringer efter Sara, både bokbindare och konservator. Sara kommer ner till entrén på ett ögonblick. När jag börjar berätta om breven kontrar hon snabbt med några frågor:
– Hur många är de?
– Kanske 40, kanske fler?! Jag gissar, måttar en tänkt brevbunt mellan tummen och pekfingret.
– Har du öppnat något ännu?
– Nej, inte ännu. Av försiktighet har jag avhållit från det. Jag har dem i en låda. Skulle det vara bra att skanna dem så att man inte skulle behöva öppna och hantera dem varje gång man vill läsa dem?
– Jag tror att du helt enkelt får chansa och öppna ett. Faller det sönder i vecken går det fortfarande att skanna, och man kan ju bevara varje brev även om det är i delar.
– Hmm, jo, det är sant, men hur skall jag bevara dem sen? Om varje brev lades i en klar plastficka skulle man kunna läsa det igenom plasten, men det känns inte helt bra med plast...
– Nej nej nej, inte plast!! Det är inte bra! Det är mycket bättre att göra en pappersfolder. Tag till exempel ett A3 papper som du viker. Gör en sådan vikmapp till varje brev, och sen kan du samla alla i en arkivlåda eller liknande.
– Ahm… Skall det vara syrafast arkivpapper, eller vad skall jag tänka på?
– Näe, det behöver inte vara arkivbeständigt. Det räcker med åldringsbeständigt papper — det har en sån liggande åtta som symbol på paketet.
– Okej, det skall jag kolla efter. Och så kan jag skriva brevets datum på mappen så att man leta bland breven utan att hantera själva breven.
– Just precis, det är så vi gör här på arkivet. Är det skrivet på båda sidor av papperet?
– Ja, det tror jag.
Vi sitter tysta och funderar lite. Sara är den som först kommer på ytterligare en viktig fråga.
– Det kan vara lite svårt att skanna med bra läslighet om papperet är tunt och genomskinligt. Men du kan testa med att lägga breven på ett bakgrundspapper när du skannar, svart kan ibland vara bättre än vitt. Du får testa vilket som ger bäst kontrast och läslighet.
Innan jag hinner tacka för de görliga råden frågar hon vidare:
– Vad skall du göra med breven? Har du tänkt på att kontakta Forum för Levande Historia?
– Vad skall du göra med breven? Har du tänkt på att kontakta Forum för Levande Historia?
– Mjäe, dethär är norska brev, så jag har snarare funderat på om jag skall rekommendera familjen som äger dem att lämna dem till det norska riksarkivet.
– Jag förstår, säger Sara, men Forum har nordiskt samarbete och kan säkert ge råd i alla fall om vart du skall vända dig vidare.
– Dethär med pappersmapparna är en jättebra enkel idé. Att ringa Forum för Levande Historia är också enkelt. Det skadar inte att höra vad de föreslår. Jag har funderat mycket på vad jag skall säga när jag lämnar tillbaka breven. Det är ju synd om de hanteras så att de går sönder eller går förlorade. Även om det var censur, så ger breven en bild av livet i lägret men även om hur en familj hanterade situationen. För mig är de ett tidsdokument eftersom det är en komplett samling, och därför har de kanske ett allmänt värde utöver det sentimentala värdet för familjen.
Nöjd och lättad reser jag mig.
– Tusen tack för de praktiska råden, de var verkligen hjälpsamma.
Hon reser sig också och ler brett.
– Kom förbi igen om du har fler pappersproblem. Och jag tror du skall fundera på att skriva ner den familjens historia.
– Tack! Och tack igen. Ja, jag kommer säkert inom igen i sinom tid. Och skrivandet ligger också i någonstans i mina planer.
Hon springer upp för trapporna. Jag går ut i vårsolen. Äntligen har jag en hanterlig metod för de gamla breven, och jag skall börja med det enklaste: att hitta åldringsbeständigt A3-papper.
